Det har hänt något väldigt konstigt med mig dom senaste månaderna, jag har typ gått in i en utseendekris lik de man hade när man var 15 år gammal. Har konstant känslan att jag är så jävla FUL och inte har NÅGOT att ha på mig och kan bli så riktigt frustrerad över det på ett sätt som bara porträtteras i typ tonårsböcker av Katarina von Bredow.

Har aldrig haft extremt extremt dåligt självförtroende vad gäller utseende (och det har jag verkligen inte nu heller) men det är bara det att när jag gick i ettan-tvåan på gymnasiet så utvecklade jag någon extrem hybris towards hur jag såg ut. Sorgligt nog hade den hybrisen mest att göra med att jag helt plötsligt började få killar och antalet följare på min instagram spårade. Den stilen jag körde med ansågs cool typ, började festa, träffa människor, få bekräftelse. Och har liksom bott i den där hybrisen fram tills jag flyttade till Umeå och hade så mycket i skolan jämt att jag inte pallade vara så jävla gullig och fixad hela tiden. Sen dess har jag verkligen känt mig mycket tråkigare, men egentligen inte brytt mig så mycket. Bara tänkt det som att min teenage glow inte är lika shiny längre och att jag kan vara snygg om jag vill men fan har viktigare saker för mig. Så har det vart fram tills nu när jag ba dippat totalt. Häromdagen undvek jag exempelvis en spegel för första gången någonsin tror jag. Var iofs förstört bakis och gjorde allt för att undvika påminnas om min existens.

Som ni vet är jag ju verkligen queen of vårvinterdepressioner och det här har helt klart med det att göra. Har dessutom haft extremt dålig hud denna vinter, mitt hår har konstig längd konstig färg och jag har inte haft några pengar att köpa nya kläder för. På andra plan än det utseendemässiga är mitt liv inte speciellt kul just nu heller. Jag mår absolut inte dåligt (som tex förra året) men jag mår inte 10/10 svinbra heller, om ni fattar.

Iallafall, jag har verkligen bestämt mig för att vända det här nu. Har tex börjat läsa nice feministiska sminkbloggar, slutat följa folk som ger mig ångest på instagram och börjat tänka på vad man kan göra som är softare mot ens stackars ansikte än att kasta massa hate på det. Sen även sjukt ytliga grejer som att unna mig en riktigt jävla dyr concealer. Känner mig faktiskt mycket mer tillfredställt utseendemässigt nu när jag äger den

Har även seriöst börjat fundera på att gå i terapi. Då är det ju som ni förstår inte för att styra upp detta problem enbart, utan har fan grejer jag under en längre tid tänkt vore skönt att få hjälp med att styra upp. Och som den psykologstudent jag är så är jag sugen på att göra det i studiesyfte och vill pröva typ 15 olika sorters terapiformer och så jävla svårt att välja en + att terapi kostar såna sjuka summor pengar. Så vi får se hur det blir med det. Snart är det ju slut på vinterhelvetet och då kanske den här konstiga utseendedippen försvinner? Vill ändå vara tydlig med att det inte är något som jag mår piss över, mest bara en sjukt irriterande grej som jag egentligen inte kan härleda någonstans iom att jag fyller 21 om några veckor och typ trivs med den jag är för det mesta.

Jag vet egentligen inte riktigt vad jag strävar efter med i detta inlägg. Skönt att skriva av sig mest bara, få någonslags tydlighet själv vad det är som är mitt problem just nu. Kommer säkert roligare inlägg snart. Kraaam.