Jag har egentligen ganska svårt att återberätta det som hände den 7e juli för det var verkligen den märkligaste dagen jag upplevt. Helt plötsligt var den ju bara där, studentveckan. Det fanns inga mer inlämningar i historia c att skriva, inga mer religionseminarium att förbereda sig inför, inga genomgångar på litteraturvetenskapen att lyssna på. Istället drack vi öl varje kväll och pratade om hur konstigt det var att om 5,4,3,2,1 dagar så tar vi fucking studenten. Och det gjorde vi också på världens soligaste fredag.
Hela dagen genomsyrades av detta ansiktsuttryck med undantag för ceremonin i aulan. Ständigt bubblig på frukostchampagne, fulöl, belinis, pappas hemmagjorda öl, för dyr frimis öl, grattis satinshots. Jag vet inte vad jag ska säga egentligen för ni vet ju alla saker man gör på studentdagen, alla olika händelser som systematiskt, traditionellt checkas av. Jag sov hemma i almby på kvällen innan och fick skjuts av mamma och hon undrade vad jag såg fram emot mest och minst och jag sa att det jag såg fram mest emot var de stunder som inte fylldes av någon aktivitet, då jag kunde få gå iväg med emma eller alva eller joanna eller ida och att det jag såg fram emot minst var flaket.
Flaket visades sen vara det allra roligaste på hela dagen. Åh vad kul det var, är avundsjuk på alla som har den fantastiska upplevelsen inför sig. När vi klättrat upp på lastbilsflaket hade all min supersentimentalitet från stunden i aulan, stunden innan vi sprang ut, stunden då jag sa hej då till min mentor och favoritlärare Stina släppt och jag stod där, bland alla vackra, fina spb10-are och så började lastbilen köra och det vara bara vi, 27 stycken människor jag tycker jävligt bra om på ett dansgolv som rörde sig igenom stan och jag är helt öppen, helt klyschig om att att det var den vackraste, bästa stunden i mitt jävla liv.
Jag är också så jävla stolt över mig själv och att jag slutade trean med de betyg jag ändå gjorde. Tyvärr verkar de inte räcka hela vägen till en psykologutbildning, fick jag reda på i fredags, men den känns inte så överväldigat långt bort. Kanske om något år, om denna studiehetsen lägger sig lite och alliansen petas bort och något med lite vettigare högskolepolitik tar över makten och inser att ett bristyrke som psykolog kräver fler högskoleplatser. Men vem vet, kanske kommer jag inse att jag vill bli något helt annat. Jag är bara 19 år för sjutton, jag har en himla massa ungdom kvar att leva.
Så, nu tänker jag inte skriva mer om studenten. Jag tror det talar för sig själv men jag vill bara säga att jag älskar alla, alla som gjorde mina tre år på karolinska skolan till så fruktansvärt jävla skitbra. Jag kan inte tacka någon för mycket för mina gymnasieår har, trots alla dippar och alla gånger jag fallit tillbaka i diverse onåd som ätstörningar och paniksyndrom och brustna hjärtan, varit den mest utvecklande och finaste tiden i mitt liv. Punkt.
Efter studenten fortsatte mitt liv av någon slags vakuumvecka då jag festade ännu mer och åkte på festival. Dagen efter studenten hängde jag med Max och hans kompis Isabella som typ var den finaste människa jag träffat. Synd att hon bara var i Örebro den kvällen för vi klickade verkligen, men universum kanske för oss samman någon annan gång.
Mycket efterfester med fulöl blev det den veckan, som ni ser på sista bilden. På onsdagen åkte jag på hultsfred och jag har inga bilder därifrån än men det var såklart jättebra. Jag var en betydligt lugnare festival-alice i år om man jämför med i fjol, satt mest på en stol i campet och drack öl om jag inte var och såg något på festivalområdet. Festivalen kan sammanfattas med närke-patriotism, festivalområde-cider och berlinmuren. Campet var jättefint med så många bra örebroare och närkekids och jag blev lite kär då men det verkar ha gått över nu. Sista natten kroknade jag såklart, fick feber och astmatiska besvär och mådde _så_jävla_dåligt_ då och dagarna efter. På måndagen skulle jag börja jobba och jag har fan aldrig, aldrig sovit så djupt som jag gjorde nätterna då. Men det hör ju till festivalandet, att må skräp efteråt.
Kom på att jag visst har instagram-bilder från hultan! Först ser ni fredrika, emma och erik på hästpojken och sen emma och lisa under kings of convenience. Mycket fint, bäst var dock Bastille tror jag.
Sen har jag jobbat i tre veckor. Jag har ett rätt slitigt jobb som ibland innebär att cykla minst två mil om dagen för att ta sig mellan olika kunder och jag är oftast helt orkelös när jag kommer hem vid fyra på eftermiddagen. Men jag får träffa gulliga tanter som är glada över att jag kommer och dammar deras fina små tavlor och porslinshundar. Ibland får jag också höra fantastiska historier om flykter undan krig och ibland får jag höra hemska historier om hur ensamt det är när den man levt med i 50 år helt plötsligt bara dör och jag tjänar ju pengar, så jag klagar egentligen inte alls.
(mycket dimmigt, oredigerat och bra)
Emellan jobbveckorna har jag hunnit festa lite såklart. Förförra helgen kändes nästan som en liten festival, gud vad kul det var. Vi hade först förfest hemma hos innan satin och sen efterfest och dagen efter hade vi inflyttningsfest. Min chef sa på måndagen att det såg ut som jag festat hela helgen och jag orkade inte ens hitta på någon lögn för att försvara mig..
Midsommar, Berlin och Uppsala får jag berätta om någon annan gång för nu måste jag börja göra mig i ordning inför natten eftersom jobbet kallar imorgon igen efter sommarens enda semestervecka. Puss och kram ses på stan.
