Hej och hallå. Idag har jag på mig en fuskpäls jag köpte på röda korset när jag gick i åttan och jeans från american apparel (som har töjt sig jääättemycket och tappat passformen helt, trots att bruden i affären lovade att de inte skulle töja sig ett dyft, snyft!).
Alltså det är inte hur hälsosamt hur mycket jag njuter av lovet och ledigheten. Ser mest på tv-serier hela dagarna och skriver inte alls så mycket på mitt projektarbete som jag borde. Igårkväll spontantrippade jag till Karlskoga och träffade världens mest saknade Linn + bästa kga-tjejerna. Är så glad att jag lärt känna dem alltså! Nu ska jag åka iväg och kolla i secondhandaffärer för studiebidraget har ju anlänt, fiesta!
Så heter den. Jag såg den första gången förra sommaren efter ha sett massa screenshots från filmen på Nastassja Kinski som karaktären Anne här och där på internet. När jag såg att den var gjord 1984 och var 2,5 timmae lång höll jag på att strunta i att ens se den överhuvudtaget (har en dum allergi mot långa filmer, skitdum verkligen för alla bra filmer är oftast långa). Men jag gjorde det och det är jag evigt tacksam mig själv för.
Filmen börjar i Texas öken där Travis (på bilden) vandrar omkring mållöst och desperat efter vatten. Han kollapsar på en bar mitt ute i ingenstans och när han får hjälp av någonslags doktor hittas en lapp med ett telefonnummer. Det visar sig gå till Travis bror Walt, och att Travis under mystiska omständigheter varit försvunnen sen fyra år tillbaka.
Walt åker för att hämta hem sin bror och för att ta reda på vad som egentligen fick Travis att försvinna. Det är inte så lätt då Travis till en början vägrar att tala eller på något sätt samarbeta med sin bror. Men Walt är envis och ger inte upp och så småningom mjuknar Travis. Redan här föll jag för filmen, relationen mellan de två bröderna träffar (åtminstone mig) direkt.
Till historien hör också det kanske viktigaste, Hunter. Han är Travis och hans föredetta fru Janes åttaårige son, som sedan Travis och Janes uppbrott 4 år tidigare har bott och uppfostrats av Walt och hans fru Anne. När Travis och Walt kommer fram till Kalifornien (där Hunter, Walt och Anne bor) börjar den smärtsamma processen som för Travis innebär att återta sitt föräldraskap till sonen, men också att försonas med exhustrun Jane.
Filmen är estetiskt väldigt snygg, med tilltalande miljöer, välarbetat foto, bra musik och en exponerad färgpalett. Är väldigt svag för sånt när det kommer till film, men det är långt ifrån det som gör den till det mästerverk jag ändå tycker det är. Det är trovärdheten i karaktärerna och deras relationer. Till och med barnskådisen känns otroligt äkta.
Älskar att karaktärerna fördjupas ju längre in i filmen man kommer. Den har ett väldigt långsamt tempo (se inte denna om du inte är i stämning för en något längre och lugnare film), men lågmäldheten gör i detta fall att storyn blir väldigt realistisk och skapar vemod på rätt sätt. Kan ha svårt för filmer som är rakt igenom sentimentala, men den här föll jag pladask för då man får följa Travis utveckling på ett så välarbetat och gripande sätt.
Filmen är mest känd för "spegelscenerna" i slutet. Kan inte säga något annat än att de är helt genialiska! Nastassja Kinski är ohanterligt vacker, men framförallt så är den sista spegelscenen otroligt stark. Är man en sån som gråter på film kommer det forsa då kan jag tänka mig (har bara gråtit till en film och jag är inte stolt över att säga att det var Förortsungar och att jag var 11 år gammal).
Paris, Texas är enligt mig sentimental filmperfektion. Man får ett helt komplett filmpaket som dels innehåller en sällsynt välgjord story med fulländad berättarteknik samt skådespeleri, dels fantastiskt snyggt foto, kostym, miljö samt musik. Den berör mig djupt såväl emotionellt som visuellt. Om ni inte har sett den än tycker jag ni ska göra det på en gång nästa gång ni är i stämning för en något mer dämpad film (tips är att skaffa netflix där den finns tillsammans med mängder av annan film- och tv-magi).
vad har du på dig? ligger i sängen nu, så bara trosor.
hur mår du? partly glad partly jätteledsen. ännu en hård höst och saker bara raserar gång på gång. men snart är jag härifrån! då ska jag släppa personer och ha rakt igenom kul. samtidigt är allt så himla fint här och kan ibland komma på mig själv med att sitta och le för att jag har så bra människor omkring mig.
vad önskar du just nu? ja men att jag får känna glädje i en period som är längre än bara tillfälliga stunder. och att jag hade ett jobb så jag kunde slippa leva i en ständig dimma av pengaångest!
vad har du ätit idag? omelett, nudlar, ännu mer nudlar och chips. är bakfull.
vad ska du göra i morgon? titta på filmer (skaffade netflix idag, är redan fast och siktar in mig på att isolera mig totalt med massa tv-serier och te).
och på söndag? ja men det är ju söndag imorgon så det vet ni redan.
vem saknar du? MASSA. saknar anna i karlstad, alva och våra äventyr i våras, alla människor som jag umgicks med jämt i sommar och en dum jävla kille.
(jag anna och världens bästa katt, hasse)
senaste köp? cigaretter presumably
vad skrattade du senast åt? jag och emma låg tragiskt nog och skrattade åt det där humorprogrammet partaj eller vad det heter tidigare ikväll.
vad grät du senast åt? att verkligheten och den bild jag har i huvudet inte riktigt stämmer överens igårkväll.
vem sov du senast med? emma troligtvis. min bästa sovpartner.
vad läser du just nu? gökboet!
senast sedda film? såg marie antoinette förut för kanske 4e gången. är inget fan av kostymdraman men den är fan svinbra! Kirsten Dunst, be my little baby.
vem var den senaste som ringde dig? mamma. min enda telefonstalker.
senaste 3 inkomna sms? "uppe i snart tre minuter!!!" "hahaha seriöst?! fan vad coolt" "hahaha nej!! Hade varit sjukt kul"
vad stod det i ditt senaste skickade sms? "står utanför nu, det är 6 minus så skulle uppskatta om du kom och öppnade"
vilka kändisar har du blivit jämförd med? fick i all mad med-hysteri höra att jag påminde om peggy och var lik joan! ser båda som positiva, älskar mad men och tycker de är skitballa karaktärer. har även fått höra att jag är lik pojken som spelar hugo i scorseses senaste och salvador dali. kanske inte lika nöjd över dom jämförelserna.
(är jag lik någon av dessa, vem isåfall?)
vem skrev senast åt dig i facebookchatten? elias!
vart vill du åka just nu? skulle inte tacka nej till att besöka New York igen. Vilken storstad som helst egentligen, Paris, Berlin, London. Är sugen på östeuropa också. Kanske Italien. Sydamerika. Är öppen för förslag, vill åka till alla länder med undantag för sånna där det är diktatur eller där man vet att kvinnor behandlas som skit. Sånt vill jag inte stödja.
(jag i Williamsburg i juni, fy vad fint jag hade det då)
onsdag 24 oktober 2012
Har en ny klänning! Fick höra att jag ut som en flygvärdinna iklädd den. Inte mig emot. Från myrorna är den iallafall, dyr som stryk (165 kronor) men det var den väl värd.
Idag har jag varit i skolan och gjort gud vet vad. Hamnade på hälls som alltid och åt en bakelse med Joanna och Emma och sen var det föreningspresentation. Min sista föreningspresentation någonsin. Lite melankoliskt att allt skolrelaterat en gör nuförtiden blir ens sista. Aldrig mer ett skolfoto eller en första skoldag igen. På fredag börjar mitt sista höstlov också. Längtar massa, ska på halloweenparty på kvällen och tänker vara the blob!
tisdag 23 oktober 2012
Börjar än en gång om på nytt. Jag har skrivit på olika bloggar fram och tillbaka i fem år nu, sen jag var 13 år gammal och jag gillar det verkligen. Dokumenterandet och att kunna titta tillbaka. Men har varit väldigt dålig på att uppdatera under 2012 och jag saknar det. Alicet har varit med ett tag nu och jag älskade den tiden, men den känns lite passé nu. Så vi börjar om igen.
En bild från 2008
Ville egentligen bara byta bloggplatform och fortsätta vara alicet/alicett, men det namnet var taget så fick lov att ta något annat. Blev då något så the smiths-nördigt som fear of manchester istället. Min filosofibok hade kallat det att kasta sig ut, själv ser jag det mer som en pånyttfödelse. Hoppas det funkar omställningsvis.
Vad passar inte bättre i första inlägget på en helt ny blogg än en beskrivning av mig själv. Alice heter jag, är 18 år gammal och bor i Örebro. Jag går sista året på karolinska skolan inriktning samhäll-kultur. Det tycker jag är väldigt kul faktiskt. Går i en jättefin klass och läser nästan bara ämnen som jag tycker är roliga. I sommar tar jag studenten och det med mycket skräckblandad förtjusning. Jag vill att det ska bli juni på en gång simultant som jag vill att trean ska pågå föralltid.
Klassflickor på skolavslutningen i tvåan
Mina planer går helt enkelt ut på att snabbt flytta härifrån. London har varit min plan sen jag var 15 men nu börjar jag fundera på Berlin och plugga tyska. Blev också nyligen frestad att flytta till Uppsala på en gång och plugga litteraturvetenskap. Jag vet inte. Vill nog mest bli lycklig och kär och tillfredsställd för en gångs skull. Tror den här våren kommer drunkna i framtidsångest.
Andra intressen jag har förutom att grubbla över min framtid är att titta på film, läsa böcker och lyssna på musik. Jag älskar gamla filmer, speciellt av regissörerna Hitchcock och Godard. Gillar också allt Wes Anderson gjort samt Virgin Suicides, Pulp Fiction och massor av dokumentärer. Den film som gjort mest påverkan på mig är Factory Girl. Såg den när jag var 14 och även om jag nu insett att den rent dramaturgiskt inte är något mästerverk så betyder den jättemycket. Det var en blick in i något som attraherar mig, en stor inspirationskälla.
Mina bästa bok är The Bell Jar av Sylvia Plath. Älskar den och älskar henne. I must bridge the gap between adolescent glitter & mature glow. Vet inte vad det är men jag kan bara relatera till exakt allt hon skriver. Det är något med meningslösheten. Min andra favoritbok är Catcher in the Rye av J.D. Salinger. Där är det också meningslösheten. Är en av dem som identifierar sig alldeles för mycket med Holden Caulfield. Bok(och TV-)serien En Ö i Havet av Annika Thor är också något som betyder mycket för mig. Läste om och om och om alla böcker när jag var 13 år och ville förflytta mig 60 år tillbaka i tiden och vara bästa vän med Steffi. Tycker verkligen om att läsa och vill som sagt plugga litteratur i framtiden.
(Tänker att om jag fått träffa Sylvia så skulle vi sitta uppe en hel natt och äta kaviarfyllda avokadohalvor som Esther gör i bell jar och prata om hur ambivalent allting är och hur skönt det vore att försvinna)
Måste också få prata lite om The Smiths. The Smiths är min akilleshäl. Smälter som smör inför allt som har med dem att göra. Håller det kort för skulle kunna skriva en bibel om min passion för det bandet annars; är uppvuxen med ett stort smiths/morrisseyfan till pappa och har lyssnat på dem så länge jag kan minnas. Älskar alla låtar utom en (golden lights). Kombinationen av Morrisseys texter och Marrs gitarrspel kommer jag aldrig, aldrig tröttna på.
Annars bor det en gammal poppare inom mig. Min högstadietid var så som många andras ackompanjerad av Håkan Hellström och det kommer jag alltid att älska honom för, även om jag knappt lyssnar längre. The Doors, Devendra Banhart, Belle & Sebastian, BD, Arcade Fire, Death Cab, First Aid Kit, Joy Division, Simon & Garfunkel, The Radio Dept., The Beatles, My Darling YOU!, Bob Dylan, The Knife, The Cure, Cherry People alltså skulle kunna lista så många band och artister som jag älskar. Lyssnar även väldigt mycket på nothern soul och motown nu för tiden. Här är en bra lista på sånna exempel.
14 och lycklig efter en Håkankonsert
Men det jag håller av allra mest är väl egentligen mina kompisar. Min bästa vän heter Emma och hon är fantastisk på alla sätt och vis. Bland de smartaste jag vet och har världens vettigaste åsikter. Vi är egentligen väldigt olika. Men trots det är vi av samma sort och jag har aldrig träffat någon som är av samma sort på det sättet som vi är. Vi har egentligen bara känt varandra i två år men det känns som en evighet. Det är en synd att vi inte kände varandra på högstadiet, vi hade varit så bra för varandra. Men vi är bra för varandra nu istället. Jag älskar henne.
(På den här bilden har vi precis anlänt till hultsfredsfestivalen som innebar de fyra roligaste dygnen i mitt liv)
Gillar också för att citera min gamla spanskalärare att "gå ut och roa mig". Föddes på en fredag lagom till helgen, så det kanske är därför. Vet att fest inte är bra i längden och att alkohol gör en dum och ful, men har ju som roligast då och det är nu jag är ung. Om tjugo år vill jag inte titta tillbaka och ångra att jag aldrig sa ja och det tror jag inte jag kommer behöva heller.
Har även en alldeles för stor och dum kärlek för kläder och klänningar. Min mamma brukar berätta att jag vägrade ha på mig något annat än strumpbyxor och klänning redan som tvååring så det är tyvärr ett alldeles för invant beroende för att kunna göra något åt. Min största inspiration är 60- och 70-talet och vill helst se ut som jag kommer direkt från inspelningen en film med Anna Karina.
Bilder från: http://pinterest.com/kirstenjy/pins/
Är också väldigt svag för att skriva och uttrycka mig i text. Känner att jag måste utvecklas jättemycket men har ändå en dröm att få publicera något någon dag. Skriver för skoltidningen nu och gör en textsamling som projektarbete. Skriver också massa dagbok och har en hemlig blogg med massa pubertalt kärlekstrams. Ni kanske får följa med dit någon dag, men inte än.
På den här bloggen tänkte jag skriva ungefär det som jag har i mitt huvud. Blir nog en del kläder men vill också skriva mer om musik, böcker och film och så. Vi får se helt enkelt. Hoppas ni orkade läsa lite av allt jag skrev i allafall. Kiss kiss bang bang!
