Paris, Texas

Nu ska jag berätta om en av mina favoritfilmer:

Så heter den. Jag såg den första gången förra sommaren efter ha sett massa screenshots från filmen på Nastassja Kinski som karaktären Anne här och där på internet. När jag såg att den var gjord 1984 och var 2,5 timmae lång höll jag på att strunta i att ens se den överhuvudtaget (har en dum allergi mot långa filmer, skitdum verkligen för alla bra filmer är oftast långa). Men jag gjorde det och det är jag evigt tacksam mig själv för.

Filmen börjar i Texas öken där Travis (på bilden) vandrar omkring mållöst och desperat efter vatten. Han kollapsar på en bar mitt ute i ingenstans och när han får hjälp av någonslags doktor hittas en lapp med ett telefonnummer. Det visar sig gå till Travis bror Walt, och att Travis under mystiska omständigheter varit försvunnen sen fyra år tillbaka.

Walt åker för att hämta hem sin bror och för att ta reda på vad som egentligen fick Travis att försvinna. Det är inte så lätt då Travis till en början vägrar att tala eller på något sätt samarbeta med sin bror. Men Walt är envis och ger inte upp och så småningom mjuknar Travis. Redan här föll jag för filmen, relationen mellan de två bröderna träffar (åtminstone mig) direkt.

Till historien hör också det kanske viktigaste, Hunter. Han är Travis och hans föredetta fru Janes åttaårige son, som sedan Travis och Janes uppbrott 4 år tidigare har bott och uppfostrats av Walt och hans fru Anne. När Travis och Walt kommer fram till Kalifornien (där Hunter, Walt och Anne bor) börjar den smärtsamma processen som för Travis innebär att återta sitt föräldraskap till sonen, men också att försonas med exhustrun Jane.

Filmen är estetiskt väldigt snygg, med tilltalande miljöer, välarbetat foto, bra musik och en exponerad färgpalett. Är väldigt svag för sånt när det kommer till film, men det är långt ifrån det som gör den till det mästerverk jag ändå tycker det är. Det är trovärdheten i karaktärerna och deras relationer. Till och med barnskådisen känns otroligt äkta.

Älskar att karaktärerna fördjupas ju längre in i filmen man kommer. Den har ett väldigt långsamt tempo (se inte denna om du inte är i stämning för en något längre och lugnare film), men lågmäldheten gör i detta fall att storyn blir väldigt realistisk och skapar vemod på rätt sätt. Kan ha svårt för filmer som är rakt igenom sentimentala, men den här föll jag pladask för då man får följa Travis utveckling på ett så välarbetat och gripande sätt.

Filmen är mest känd för "spegelscenerna" i slutet. Kan inte säga något annat än att de är helt genialiska! Nastassja Kinski är ohanterligt vacker, men framförallt så är den sista spegelscenen otroligt stark. Är man en sån som gråter på film kommer det forsa då kan jag tänka mig (har bara gråtit till en film och jag är inte stolt över att säga att det var Förortsungar och att jag var 11 år gammal).

Paris, Texas är enligt mig sentimental filmperfektion. Man får ett helt komplett filmpaket som dels innehåller en sällsynt välgjord story med fulländad berättarteknik samt skådespeleri, dels fantastiskt snyggt foto, kostym, miljö samt musik. Den berör mig djupt såväl emotionellt som visuellt. Om ni inte har sett den än tycker jag ni ska göra det på en gång nästa gång ni är i stämning för en något mer dämpad film (tips är att skaffa netflix där den finns tillsammans med mängder av annan film- och tv-magi).